En orosanmälan känns ofta stor. Som om något allvarligt redan är bestämt. Men så är det inte. Det är viktigt att förstå vad en orosanmälan är – och vad den inte är.
Orosanmälan är en signal, inte en dom
När någon gör en orosanmälan till socialtjänsten betyder det: Jag är orolig för det här barnet. Jag vill att någon tittar närmare. Det är inte ett bevis. Det är inte ett beslut. Det är en begäran om att samhället ska se efter.
Vad händer med en orosanmälan?
När en anmälan kommer in gör socialtjänsten först en förhandsbedömning. Det betyder att de läser anmälan, kanske pratar med anmälaren, och ibland kontaktar vårdnadshavare eller barnet.
Sedan tar de ett beslut:
-
Ska ärendet avslutas direkt?
-
Eller ska det bli en utredning enligt socialtjänstlagen?
Hur många anmälningar leder till utredning?
Ungefär hälften av alla orosanmälningar leder till utredning. Det betyder också att hälften inte gör det.
Varje år får socialtjänsten in tusentals anmälningar om barn och unga. Men många handlar om tillfälliga svårigheter eller sådant som kan lösas med samtal, råd eller frivilligt stöd – utan utredning.
Och även när en utredning startas, leder bara en liten del vidare till tvångsåtgärder som LVU.
Varför görs så många anmälningar då?
Därför att det är bättre att reagera en gång för mycket än en gång för lite.
Samhället har ansvar för att upptäcka barn som far illa. Skola, vård, polis – de har anmälningsplikt. Och de flesta vill hellre vara på den säkra sidan.
En anmälan betyder inte att du som förälder har gjort något brottsligt. Det betyder att någon varit orolig. Ofta är det någon som bryr sig.
Sammanfattning
Ungefär hälften av alla orosanmälningar leder till att socialtjänsten gör en utredning. Hälften gör det inte. Och de flesta utredningar leder inte till tvångsomhändertagande. En anmälan är en startpunkt – inte ett beslut. Det viktigaste är att barnets behov blir synliga. Och att föräldrar får en chans att visa hur det verkligen är.