Det kom som en chock. Ett samtal från socialtjänsten. En kallelse till möte. Jag blev informerad om att de misstänker att mitt barn utsätts för psykisk misshandel – och att tvångsvård enligt LVU kan bli aktuellt.
Jag. Som älskar mitt barn. Jag. Som försöker varje dag.
Nu står jag anklagad – och allt känns som om det vänds emot mig.
Vad menas med psykisk misshandel i ett LVU-sammanhang?
Jag får höra att psykisk misshandel kan vara att kränka ett barn med ord, att skrämma, kontrollera eller få barnet att känna sig värdelöst.
Och jag undrar: är det det de menar med oss?
Vi har haft konflikter. Jag har varit trött, stressad. Men är det verkligen misshandel? Räcker det för att mitt barn ska kunna omhändertas med tvång?
Vad bygger anklagelsen på?
Jag vet fortfarande inte exakt. Det sägs att barnet har berättat något. Eller att någon annan gjort en orosanmälan. Att det finns oro för barnets psykiska hälsa på grund av förhållandena i hemmet.
Det gör ont att höra – och ännu ondare att inte få hela bilden.
Har jag sagt något som tolkats fel? Har jag varit hård utan att förstå det?
Jag vill veta. Och jag vill förklara.
Vad gör socialtjänsten nu?
De har startat en utredning om tvångsvård enligt LVU. De säger att det finns misstanke om att mitt barns hälsa eller utveckling riskeras genom psykisk påverkan i hemmet – och att frivillig hjälp inte längre bedöms som tillräcklig.
Jag vet att de har en skyldighet att agera vid misstanke.
Men jag känner mig redan dömd.
Jag har rätt att bli hörd
Jag försöker att inte gå i försvar – men jag vill bli lyssnad på.
Jag vill visa att jag inte är perfekt, men att jag inte är farlig.
Att vara frustrerad, att säga fel saker ibland – det gör mig inte till någon som systematiskt misshandlar mitt barn.
Och om något jag sagt eller gjort skadat – då vill jag veta det. För jag vill förstå.
Vad kan jag göra i den här situationen?
-
Jag svarar på deras frågor så tydligt jag kan
-
Jag ber att få ta del av utredningen
-
Jag ber om ett offentligt biträde – det har jag rätt till vid LVU
-
Jag förklarar min sida, utan att smutskasta någon annan
-
Jag dokumenterar vad jag själv ser fungerar i vardagen
-
Jag visar att jag är öppen för stöd – men att jag inte håller med om anklagelsen
Det här handlar om mer än mig
Jag vet att socialtjänsten ska tänka på barnets bästa. Jag vill också det.
Men att grunden för en LVU-placering skulle vara att jag, med ord eller tonfall, psykiskt skadar mitt barn – det är en allvarlig sak.
Och det måste prövas noggrant. Med fakta. Inte bara känslor. Inte bara tolkningar.
Sammanfattning
Att bli anklagad för psykisk misshandel i ett LVU-ärende är tungt. Det påverkar inte bara mitt liv – det sätter hela föräldraskapet i gungning.
Men jag tänker inte tystna.
Jag tänker visa vem jag är. Vad jag gör. Och att jag, trots alla brister, fortfarande är den viktigaste vuxna i mitt barns liv.
Jag ger inte upp.