När socialtjänsten vill omhänderta ett barn med stöd av LVU (Lagen om vård av unga), undrar många: Får barnet själv bestämma? Svaret är nej – barnet bestämmer inte, men barnets åsikter är viktiga.
Vad är LVU?
LVU är en lag som används när ett barn eller en ungdom är i fara och behöver skydd. Det kan bero på allvarliga problem i hemmet, eller att barnet själv gör saker som är farliga, som att använda droger eller rymma hemifrån.
Vem bestämmer om LVU?
Det är inte barnet eller föräldrarna som bestämmer om LVU. Det är:
-
Socialtjänsten som utreder och ansöker om LVU
-
Förvaltningsrätten (en domstol) som fattar beslutet
Om det är akut kan socialtjänsten fatta ett tillfälligt beslut, men domstolen prövar det snabbt.
Får barnet säga vad det tycker?
Ja. Barnet har rätt att bli lyssnat på. Ju äldre och mognare barnet är, desto mer väger barnets åsikt. Ett barn som är 15 år eller äldre får ofta stort inflytande, men bestämmer fortfarande inte själv.
Socialtjänsten ska prata med barnet och ta hänsyn till vad hen säger – men kan ändå besluta om tvångsvård även om barnet säger nej. Detta sker om man tror att det är nödvändigt för att skydda barnet.
Har barnet rätt till advokat?
Ja. Barnet får ett offentligt biträde – en särskild advokat som hjälper barnet i processen. Den advokaten pratar med barnet, förklarar vad som händer och för barnets talan i domstol.
Sammanfattning
Barnet bestämmer inte om LVU ska användas, men har rätt att säga vad det tycker. Socialtjänsten och domstolen lyssnar på barnet, särskilt om det är lite äldre. Men om barnet är i fara, kan tvångsvård bli aktuell ändå – även om barnet eller föräldrarna inte vill. LVU finns för att skydda barn, även i svåra situationer där barnet själv inte ser riskerna.