Att socialtjänsten ”tar ett barn” är ett av de mest ingripande beslut som kan fattas i Sverige. Det väcker starka känslor – oro, ilska, rädsla. Många tror att det kan ske lättvindigt. Men så är det inte. Det krävs mycket för att ett barn ska omhändertas med tvång. Här förklarar vi vad lagen säger.
Det handlar om skydd – inte straff
När ett barn omhändertas är det inte för att straffa föräldrarna. Det är för att skydda barnet. Det handlar om situationer där barnets trygghet, hälsa eller utveckling är allvarligt hotad – och där frivillig hjälp inte räcker.
Lagen som används: LVU
Beslutet fattas enligt LVU – Lagen om vård av unga. Den kan användas i två olika situationer:
1. Bristande hemförhållanden
LVU kan användas om föräldrarna inte kan ge barnet en trygg uppväxt. Det kan till exempel handla om:
-
Våld i hemmet
-
Allvarligt missbruk
-
Psykisk ohälsa som påverkar föräldraskapet
-
Försummelse – barnet får inte mat, hygien, tillsyn eller omsorg
-
Att barnet utsätts för fara och föräldrarna inte skyddar
2. Barnets eget beteende
LVU kan också användas om barnet eller ungdomen själv agerar på ett sätt som innebär allvarlig risk, till exempel:
-
Rymmer hemifrån upprepade gånger
-
Missbrukar alkohol eller droger
-
Begår brott
-
Utsätter sig för farliga situationer
-
Vägrar ta emot frivillig hjälp
I båda fallen krävs att vård behövs och inte kan ges frivilligt. Det är grunden för tvångsvård.
Vem fattar beslutet?
Det är socialtjänsten som gör utredningen, men det är förvaltningsrätten – alltså en domstol – som beslutar om LVU. I akuta fall kan socialtjänsten fatta ett tillfälligt beslut om omedelbart omhändertagande, men även det måste snabbt prövas av domstol.
Vad krävs mer konkret?
För att domstolen ska godkänna ett beslut om LVU krävs att:
-
Det finns klara bevis eller starka misstankar om att barnet riskerar att fara illa
-
Socialtjänsten har försökt andra lösningar först – men utan resultat
-
Det är tydligt att föräldrarna motsätter sig hjälpen, eller att frivilliga insatser inte fungerar
Det räcker alltså inte med en enstaka orosanmälan eller att någon är ”orolig”. Det krävs en grundlig utredning med dokumentation, samtal och ofta observationer.
Sammanfattning
Socialtjänsten får bara ta ett barn med tvång om:
-
Barnet är i allvarlig fara,
-
Frivillig hjälp inte fungerar,
-
Och domstolen godkänner beslutet enligt LVU.
Det är ett beslut som tas med stor försiktighet och som alltid ska bygga på barnets bästa. Men det är också ett beslut som kan bli nödvändigt – när barnet inte längre är tryggt där det borde vara allra säkrast: hemma.